Det har varit ett par intensiva veckor nu! Som om jag vore i ett glädjerus!
Ni förstår, det är bara så mycket som har fallit på plats, utan att jag har hunnit reflektera. Jag blev lite smått chockad när min handledare tyckte precis i början av december, att nu får vi snart ta ett möte med professorn. Jag kände att det ju inte hade hänt någonting på ett och ett halvt år, och jag arbetar ju heller inte aktivt med avhandlingen eftersom jag inte har någon finansiering för att göra det. Jag började med att ta fram min studieplan som upprättades för närmare två år sedan, ett tag efter licen var klar, och jo, faktiskt, det hade ändå hänt en hel del. Artiklar som då var skrivna och inskickade till konferenser och tidskrifter har liksom bara fallit väl ut, och har publicerats. Och jag har inte reflekterat eftersom jag varit helt inne i ett annat forskningsprojekt. Jag fick ju för två år sedan erbjudandet att bli doktorand, med finansiering på två år, för ett annat forskningsprojekt! Perfekt att kunna bli doktorand tyckte jag då, och äntligen kunna få finansiering under tiden! Att jag sedan har varit tjänstledig 25 % för att "dryga ut" tiden, är en annan sak.
I alla fall så vande jag mig vid tanken att ändå träffa professorn. Och jag kunde ju heller inte säga nej till min handledare som alltid är sjysst och ställer upp på bästa sätt! Det kunde väl inte vara till någon nackdel i alla fall, att träffa professorn. Så blev det som det blev! Jag träffade min handledare några dagar före jul igen, i ett annat ärende, och då hade jag själva "tänket" till avhandlingen färdigt. Jag hade haft en tänkarnatt, och avhandlingen blev plötsligt glasklar! Min handledare lyssnade, och sade: kanon! Jag lovade att jag skulle bli preliminärt klar med avhandlingen på två veckor, och de två veckorna har precis gått nu, två veckors skrivardagar och några tänkarnätter, mitt uppe i jul- och nyårshelger. Och den preliminära första versionen av avhandlingskappan skickades till handledaren igår kväll, 75 sidor.
Varför håller jag på med detta nu då? När jag inte har någon finansiering för det. Jo, saken är den att jag tagit tjänstledigt halva december, och hela januari från mitt ordinarie forskningsprojekt, alltså det andra projektet. Och varför har jag gjort det? Jo, för att jag inte kan vara säker på att min arbetsgivare alls kan skapa de förutsättningar som behövs för att jag ska kunna disputera. Inte så lite frustrerande! Vad är det som krävs då? Som jag har uppfattat det hittills, så kan en högskola eller universitet inte bara låta en doktorand disputera bara sådär, även om doktoranden har en färdig avhandling. Utan det måste finnas en legitimitet för avhandlingen, att den legitimeras genom handledare som är etablerade i den svenska forskarvärlden, och inom ämnet. Och när jag inte har någon/några handledare, vad händer då? Inte vet jag, och det verkar högst osäkert! Ingen kan svara något konkret på detta!
Jag hade en huvudhandledare, från ett närbesläktat område, fram till och med mitt RP-seminarium och det fungerade jättebra. Därefter tyckte hon att hon inte hade den legitimitet och kunskap inom ämnet så att hon kunde fortsätta som huvudhandledare. Det var alltså här som problemen började, på allvar. På vägen fram till denna stund så hade jag också haft en biträdande handledare, som inte var docent, men som alltså var inom mitt område. Problemet med honom var att han hade så mycket problem, både hemma och på jobbet, så att jag fick fungera som kurator de gånger vi träffades. Så vi diskuterade egentligen aldrig inriktningen och ämnet för min avhandling! Allt blev ställt på sin spets när jag skickade ett utkast för mitt RP till honom, då han hela tiden sköt upp tider för möte. Sedan tror jag att konflikter på arbetsplatsen och annat gjorde så att han slutade, under hösten 2010. Det blev alltså inget möte för att diskutera mitt RP-utkast. Men det var ju ingen större förlust för mig i alla fall.
Mitt RP-seminarium hölls i april 2011. Därefter skulle jag alltså få nya handledare. Jag visste en person som jag gärna ville ha som handledare, och framförde mitt önskemål. Arbetsgivaren framförde ytterligare en person som tilltänkt huvudhandledare, av intern-politiska skäl vid högskolan. Jag visste ju om många samarbetsproblem kring denna person, så jag tackade först nej. Men jag blev strax därefter övertalad av min första huvudhandledare att acceptera av politiska skäl. Ni vet, en person som beter sig på ett översittaraktigt sätt mot alla som inte står över henne själv i den akademiska hierarkin, hur kan väl det gå? En person som andra öppet kallar för psykfall? Och som utstrålar ett stort mått av nervositet! Och mig drog hon in på sitt rum och sade att hon skulle vara min handledare, varpå hon försökte smickra in sig genom att vara intresserad av mina barn! Inte ett ord om mitt avhandlingsområde alls! Jättekonstigt!
Jag vill inte vara den som bråkar eller lägger krokben för någon i första taget, så jag accepterade ändå denna handledare, av politiska skäl. Så jag gick in i detta samarbete med inställningen att det skulle bli bra. Jag fick också den andra handledaren som jag ville ha, som biträdande. I slutet av maj hade vi tre ett första möte. Inriktningen stakades ut, vilket resulterade i en liten ändring av inriktning jämfört med förslaget i mitt RP. Men det kändes som om det bara var läge för att acceptera det, utifrån vad handledarna gav direktiv om. Fast denne huvudhandledare alltså, redan vid första mötet verkade hon helt inkompetent! Det var bara biträdande handledare som hade något att komma med, som kunde området. Jag började därefter skriva på min introduktion och började dra upp riktlinjerna för den empiriska datainsamlingen. Jag hade mailkontakt med handledarna i juni. Och så kom semestern. Kontakt med handledarna i augusti igen, via mail. Och fick stämt av grunden för den empiriska datainsamlingen. Det var denna jag började med under semestern, och som jag fortsatte med också efter semestern. Ganska mycket jobb var det med att försöka samla in alla årsredovisningar elektroniskt, från webben, från alla börsnoterade bolag. Men handledningen fungerade i alla fall under juni och augusti, och det var ju bra!
Men, i början av september började problemen. Huvudhandledaren tyckte vid ett Skype-möte att jag hade åstadkommit alldeles för lite. Ett seminarium som min finansiär bjöd in till i mitten av september (och som egentligen är obligatoriskt) avrådde hon mig från att delta i, eftersom "du har ju ändå inget att presentera". Hon klandrade mig för att jag hade tagit semester, och för att jag inte jobbade tolv timmar om dagen. Hon undrade varför jag inte läste någon metodbok för hur man skriver avhandlingar. Hon talade om att en introduktion skulle vara på 30 sidor, och det jag hade det räckte inte långt. Jag fick också veta att jag bara fick skicka färdiga kapitel till handledarna. Detta var alltså i början av september, och efter detta avstannade kommunikationen kan man säga. Jag skickade mail med frågor till handledarna, frågor som var viktiga för mig för att mer detaljerat bestämma inriktning för den empiriska datainsamlingen, men jag fick inga svar. Båda handledarna avgick sedan formellt, i mitten av oktober. De skyllde på kommunikationen, men jag förstod aldrig vad problemet var. Kanske de hade helt andra förväntningar på mig.
Min arbetsgivare bad mig att via min finansiär söka handledare som kunde vara lämpliga. Och det försökte jag göra. Olika namn lade jag fram för dem, men någon gång i slutet av november eller början av december förklarade chefen i ett mail att man skulle ta det första steget i den formella processen med att tillsätta handledare, om jag inte hade förstått det. Javisst, det lät ju bra! Men ingenting har hänt! Det ena namnet, det som jag helst ville ha baserat på personens kompetensområde, gick inte att anlita som handledare eftersom han precis hade anlitat facket för att få ut sin lön!
Ja, det är en besynnerlig politik! Med tvära kastvindar! Tänk vad utsatt man ändå är som doktorand!
Vi får se vad som händer... min stora lycka är att jag har mitt första forskningsprojekt att jobba med just nu, som verkar kunna gå att ro i hamn under våren, även om jag kanske är alltför optimistisk nu. Även om jag inte har någon lön alls heller. Samtidigt som min arbetsgivare förväntar sig att jag jobbar med det andra forskningsprojektet trots att jag är tjänstledig! Det är inte alltid så enkelt att vara doktorand! Den första huvudhandledaren för det andra projektet ansåg bestämt att jag skulle avregistrera mig från forskarstudierna för det första projektet, i det ämne jag alltså licade i! Tur att jag inte hade någon tanke på att göra det! För nu ska vi träffa professorn den 24 januari.
Känns som om det är ett kritiskt läge nu, eller?!
