Lättad igen!

Efter en väldigt turbulent tid så verkar lite saker och ting ha fallit någorlunda på plats. Jag har egentligen aldrig känt att det har varit så turbulent, oroligt och påfrestande med jobbet som det har varit nu under sista halvåret, med undantag för de två-tre veckor vid jul och nyår då jag skrev min avhandling förstås. Avhandlingen bara kom, som en "uppenbarelse" till mig, då jag bara helt plötsligt visste precis vad jag skulle skriva, vilken struktur den skulle ha och hur jag skulle lägga upp alltihop. En konstig, men härlig, känsla var det.

Men tiden före och efter de där dagarna då jag skrev avhandlingen... hela hösten ända sedan i början av september... och även hela februari hittills... allt krångel med jobbet, det har bara varit för mycket. Hela hösten och fram till februari var jag utan handledare i det andra avhandlingsprojektet, och jag hade ju lagt det första avhandlingsprojektet på hyllan helt och hållet. Självklart var det ju en spänd och kritisk situation att hålla på med ett avhandlingsprojekt med ett halvår till ett år kvar av finansieringen och inte ha någon att fråga om något eller diskutera något med, i alla fall kändes det så för mig. Jag hade ju precis format inriktningen efter en handledare som precis därefter avgick. Så för mig har det tagit mycket längre tid att komma dit där jag är idag eftersom jag upplever att jag har fått läsa mycket mer, speciellt metodartiklar, för att "komma rätt" i min empiriska datainsamling. Och varningsklockor ringde från flera håll, som menade att man måste ha handledare som legitimerar avhandlingen om man ska disputera. Har man ingen handledare alls så har man ju heller inte någon som kan legitimera den! Så jag ställdes inför en situation som jag bara var tvungen att göra det allra bästa jag kunde av... dvs att ta upp arbetet med den första avhandlingen! Vad annars skulle jag kunna satsa på för att vara "säker"? Jag ville ju inte gå tillbaka till mitt gamla jobb, utan avhandling, och ha slösat bort två och ett halvt år, också med en doktorandlön under tiden. Det skulle varit en personlig katastrof men inte riktigt sjysst mot familjen heller då jag medvetet har gått ner ordentligt i lön under den här tiden.

Och så i förra veckan, när jag "avslöjade" för det nya handledarteamet att jag har skrivit klart min första avhandling... de blev chockade! Personer i ledande ställning blev liksom inte glada heller, utan riktigt griniga kan man säga. Det kom mycket anklagelser, faktiskt, men jag har gott samvete så det spelar ingen roll vad de tycker eller säger. Jag har gjort jobbet helt och hållet under min lediga tid, det är inget snack om något annat! Vi får se hur det går nu... har inte hört av dem på en och en halv vecka. Hoppas det har fått sjunka in hos dem, och att de "kommer över" det och tar sitt förnuft till fånga.

Den sista månaden har det varit lite nervöst också för att jag har väntat så på att få slutseminariet bokat. Det visade sig att det inte var så lätt att få tag i någon opponent som kunde ställa upp under mars månad. Men för att jag ska ha en ärlig chans att få disputera före sommaren så måste slutseminariet hållas i mars. Så jag fick helt enkelt försöka leta opponent själv! Det lyckades faktiskt, otroligt nog! Så nu har jag en opponent som har accepterat, och som ser fram emot det! Och professorn har hela tiden varit med på vad jag har velat, vilket jag beundrar honom mycket för. Ja, han är lugn, säker, odramatisk och prestigelös, och han har varit villig att diskutera mina önskemål, och har inte gått emot mig på någon punkt. Så nu blir det slutseminarium den 19 mars. Jag är inte nervös än, och jag känner mig säker på mitt manus. Men allt eftersom tiden närmar sig, så kommer väl nervositeten ändå.

Underbara Nelly!

Här är vår schäfertik som vi har haft i snart ett halvår, Nelly. Nelly är sex år, och ska bli sju år i mars. Nelly är min följeslagare, vart jag än går så följer Nelly med, om hon bara får förstås! Barnen gillar henne skarpt också. Hon är lugn, lydig, snäll, följsam, ja, en idealhund. Så ska man ha en hund så kan man inte hitta någon bättre än Nelly!



Jag som hela tiden har sagt att vi inte ska ha hund! Men så skojade mannen i somras när pojkarna skojbusade, att vi kanske får ha en hund som håller ordning på pojkarna. Då gick pojkarna igång! De ville naturligtvis ha en hund alldeles direkt! En liten fin och gullig valp, såklart! Som skulle leka och ha roligt med dem... Jaja, de kunde ju tro det! Jag var ju helt bestämd över att vi inte skulle ha någon hund. Det är mycket passning med en hund, och det är inte bara att åka bort utan att ha någon som tar hand om hunden. Jag har ju haft tervurensehundar tidigare, även valpar, så jag vet ju hur det är. Och så var vi ju fodervärdar åt en Shetland Sheepdog för några år sedan.

Pojkarna började titta på Blocket efter hundannonser. De hittade så många hunder som de tyckte att vi skulle åka och se på. Men jag framhärdade i att vi inte skulle ha någon hund. Jag frågade dem vem som skulle sköta den, och svaret på det var ju naturligtvis att de skulle göra det. Och de fortsatte att titta på annonser... och så visade de mig annonser... De råkade fastna mest för collie, och collievalpar är ju för söta, förstås, det tycker jag också. Och jag fortsatte att säga: nej, vi ska inte ha någon hund. Pojkarna gav sig inte med det... de fortsatte att titta på annonser... och fick mig att titta på annonser... och så råkade jag vid ett tillfälle säga att: vi ska i alla fall inte ha en valp... och då var det ju kört! Ja, så blev det, inte en valp, men väl en vuxen tik. Jag började ju förstås ringa på hundar, både valpar, halvvuxna och vuxna hundar. Schäfer var det som gällde, för mig, vilket jag tyckte skulle passa bra också med tanke på barnen. Alltså en orädd och snäll hund som inte är för vek. Vi var och tittade på en halvårs gammal schäfertik, men det var inte riktigt vad vi ville ha. Jag googlade på schäferkennlar, och råkade ringa till Jonas på Glyxenborgs, utanför Trollhättan. Han berättade att han hade en sexårs avelstik som behövde ett nytt hem. Och detta var Nelly! Nelly som alltså kom hem till oss i början av september.





,

Ljusa tekakor med fiberhavregryn

I morgon ska vi göra hamburgare. De har nötfärs på Konsum denna veckan för 49 kr kilot, så då får man passa på! Jag brukar baka hamburgerbröd till hamburgarna. Vanligtvis blir det grova tekakor, men nu tänkte jag att vi skulle kunna baka ljusa tekakor för en gångs skull. Så här blev de:


Här är receptet:

500 g vattten
25 g jäst
2 msk socker
1 tsk salt
50 g smör
2,5 dl fiberhavregryn
600 g lantvetemjöl (ekologiskt, från Lögens kvarn)

Blanda ihop ingredienserna. Låt degen jäsa ca två timmar. Rulla ut degen, och dela den i tolv bitar. Platta ut varje degbit till en oval tekaka och lägg dem på plåt. Nagga dem med gaffel, eller "stappa" som alltid farmor sade, fast hon hade en riktig "stapp". Låt jäsa ca 30 minuter. Baka av i 225 grader C, i ca 10 minuter.

Nyttiga morotsrutor

Det är lika bra att hålla stilen nu, när man ändå har kommit igång! Ja, angående hälsotemat så klart! Jag hade lite morötter (köpte två enkilospåsar för 1 kr styck på ICA i början av veckan), och även en burk med lättkesella som jag behövde få slut på... så det blev lite morotsrutor!


Här är mitt recept:

4,5 dl vatten
1,5 dl lättyoghurt
2 dl lättkesella
25 g jäst
2 msk honung
1,5 tsk salt
4 dl rivna morötter (ekologiska)
2 dl grahamsmjöl (ekologiskt, från Lögens kvarn)
2 dl fint rågmjöl (ekologiskt, från Lögens kvarn)
11 dl specialvetemjöl Anniina (ekologiskt, från Lögens kvarn)

Rör ihop degen och låt den jäsa ett par timmar.
Tryck ut degen i en bakpappersklädd långpanna. Skär degen i 24 bitar. Jäs degen ca en halvtimme till. Pensla med vatten, och strö på t ex linfrö, vallmofrö och/eller grahamsmjöl eller grovt rågmjöl, eller annat som man gillar. Baka av brödet i ugnen i 20 min, på 225 grader C.

Hälsolimpa

Nu börjar det bli dags för lite variation i brödbaket, och kanske också dags för en hälsolimpa. Så här blev resultatet:


Jag hade lite naturell lättyoghurt och hasselnötter som jag behövde göra slut på, så detta receptet passade bra:

5 dl dinkelmjöl (spelt)
2 dl havregryn
1 dl hackade hasselnötter
1 dl linfrön
2 tsk bikarbonat
4 dl naturell lättyoghurt
2 msk honung
1 rivet äpple

Blanda alla torra ingredienser först. Blanda sedan ner resten av ingredienserna. Häll degen i en brödform, och baka av i 175 gr C, i 1 timme och 20 minuter.

Detta blir ett väldigt nyttigt, gott och saftigt bröd, som till och med är svårt att sluta äta!

Olika perspektiv på kunskapsintegrering

Jag tänkte försöka mig på att översiktligt beskriva de två olika perspektiven på kunskapsintegrering som finns. Jag har ju skrivit om kunskapsintegrering i min första avhandling, och tänkte att det kunde vara intressant att reda ut de två olika perspektiven något. Jag har ett processperspektiv på kunskap i min avhandling, där alltså kunskap används, t ex till att man utför något, såsom en komplex arbetsuppgift. Och integrering innebär att man sammanför kunskap, till en helhet, som kan utvecklas och användas såsom en organisatorisk kunskap eller resurs. Kunskapsintegrering kan då relateras till individer i grupper, där individer har olika slags kunskap som behöver sammanföras, dvs integreras på ett nytt sätt, för att kunna användas på ett för en verksamhet effektivt sätt.

De två olika perspektiven på kunskapsintegrering har jag inte utrett i min avhandling. Avhandlingen består av sex artiklar, samt en kappa. Nu brukar en kappa vara på ca 50 sidor, medan min kappa omfattar 95 sidor. Orsaken till denna omfattning är att jag har försökt att analysera och diskutera helheten baserat på mina case och den teoritriangulering jag har valt, i mitt diskussionskapitel. Och för att kunna få med alla aspekter som har betydelse, på ett praktiknära sätt, har alltså diskussionen fått svälla ut. Däremot har jag inte gått in på dessa olika perspektiv på kunskapsintegrering. De perspektiv som avses är det kognitivistiska och det konstruktionistiska, vilka har utvecklats ur olika ontologiska idéer. För att förstå förutsättningar för kunskapsintegration behöver man känna till båda perspektiven eftersom de bidrar på olika sätt och kompletterar varandra.

Det kognitivistiska perspektivet tar utgångspunkt i organisation, ledning och formella strukturer för kunskapsintegrering. Det som är viktigt i detta perspektiv är att man har rätt expertis, gruppstorlekar, beroenden mellan gruppdeltagare, vilken typ av stöd, träning och utbildning som behövs, kommunikationslösningar samt ledning av grupper. Och detta ses som organisatoriska problem. Ledarskap och gruppers prestationsförmåga, tillsammans med rutiner och procedurer, är också aspekter som ses som viktiga i detta perspektiv. Kunskapen ses som mer explicit. Knowledge management, eller kunskapsstyrning, ses som ett medel för att kunna förena informationsteknologi, organisationsstruktur och personalhantering för att personalen ska dela med sig av sin kunskap. Carliles (2004) olika typer av hinder för kunskapsintegrering bygger på detta perspektiv. Att samla individer i en grupp innebär att man ser individerna som ett kunskapssystem. Man sammanför olika kunskapskällor till en samverkande enhet. Individer sammanförs då så att de bildar en helhet för kunskapshantering, vilket kallas ett transaktionsminne (transactive memory). Individerna fungerar då som varandras minnen, som en extern databas sammansatt av olika kunskapsdelar som man gemensamt har tillgång till. Man betrakat gruppen som ett kollektiv, med en kollektiv förmåga. "Transactive memory systems" kan därmed härledas ur detta perspektiv.

Det konstruktivistiska perspektivet ser kunskapsintegrering som mer mångtydig, distribuerad, oöverblickbar och att tolkande av situationer och företeelser blir viktiga. Kunskapsprocesser är beroende av deltagarna och deras engagemang samt deras vilja att ställa sina kunskaper till förfogande. Kunskapsintensiva miljöer handlar inte bara om en resurs- eller ledningsfråga, utan handlar också om hur de inblandade deltagarna upplever och konstruerar sin situation. Detta perspektiv skulle på så sätt kunna härledas till t ex Schön (1983) och Blackler (1995). Processer med kunskapsintegrering karaktäriseras av osäkerhet, där det finns missförstånd och motsägelser, vilket kräver ett ständigt lärande. Kunskapen ses som nära kopplad till individen, hur den upplevs och hur individer interagerar, samt att den är nära kopplad till en specifik situation. Ständiga problem kräver att deltagarna prövar antaganden, utmanar varandras idéer och diskuterar olika uppfattningar, åsikter och perspektiv. Legitimitet och auktoritet är aspekter som påverkar möjligheten till kunskapsintegrering. Integreringen av kunskap kan ses som ett lärande. I lärandet ingår frågeställningar såsom hur vi lär oss och när är vi beredda att lära oss, och är därför fokuserat på aspekter som berör individers beteenden och värderingar.

Om detta och mycket mer går det att läsa i t ex Runsten, P, 2011, Kollektiv förmåga, Doktorsavhandling, Stockholm School of Economics, som är en avhandling om grupper och kunskapsintegration.

En lååååång väntan...

Tänk att det kan vara så påfrestande att bara vänta... att vänta innebär ju att man inte gör någonting, och att inte göra någonting borde ju inte vara jobbigt! Undrar om någon har skrivit en avhandling om att vänta, om vad det innebär, och hur det påverkar. Men väntar, det är just vad jag gör nu, och det har jag gjort i snart två veckor.

Jag fick positiv respons på min avhandling från professorn! Himla bra! Ta bort första meningen, och lägg till ett litet avsnitt på slutet... det var i princip dessa kommentarer, och det var ju snabbt fixat!

Avhandlingen är alltså klar för att behandlas på slutseminarium. Och själv så tycker jag att den är "untouchable", liksom. Jag kunde inte göra den på annat sätt, allt är genomtänkt, känns det som! Men självklart ska jag ta till mig och värdera de kommentarer som kommer. Men det är denna väntan nu, som är så jobbig, väntan på ett datum för slutseminarium, denna väntan håller på att ta knäcken på mig. Jag har typ ont i magen varje dag. Hur ska jag kunna lära mig att hantera denna väntan?

Jag försöker med positivt tänkande. Jag tänker alltså att för varje minut som går, ju närmare kommer jag beskedet om ett slutseminarium. Men det hjälper inte mycket. Vad gör man?

Tålamod, konsten att vänta, behöver man träna sig på detta? Kan man lära sig att vänta tålmodigt istället för att vänta stressad? Kan man bli bättre på att stå ut med väntandet? Och kommer man att bli lugnare då? Är detta bara en övning i att lära sig att få bättre tålamod?

Människan har fått vänta i alla tider. Man har sått, och alltid fått vänta på skörden. Det har alltid tagit tid innan sådden har grott, växt till sig för att kunna skördas, och det är något som är naturligt. Det har alltid funnits en väntans tid när man väntar barn. Man har alltid fått vänta, på resultatet, och gjort det tålmodigt. Att leva innebär att man får lära sig konsten att vänta, eller i varje fall att härda ut. Varför har jag då så svårt att vänta nu? Är det kanske i vår kultur som den här stressen har växt fram. Det verkar inte vara så i alla kulturer att tid uppfattas på samma sätt som i vår kultur. Det verkar finnas kulturer där saker och ting får ta tid, där det är naturligt att ha tålamod. Kulturer där tid inte existerar på samma sätt, där man inte jagar tid hela tiden.

Att vänta är en längtan, en förväntan, att nå fram till ett slags avslut, en tidpunkt för att gå vidare, gå vidare mot nya utmaningar. Men hur hanterar man den här processen med väntan, för att den ska vara hanterbar?