En lååååång väntan...

Tänk att det kan vara så påfrestande att bara vänta... att vänta innebär ju att man inte gör någonting, och att inte göra någonting borde ju inte vara jobbigt! Undrar om någon har skrivit en avhandling om att vänta, om vad det innebär, och hur det påverkar. Men väntar, det är just vad jag gör nu, och det har jag gjort i snart två veckor.

Jag fick positiv respons på min avhandling från professorn! Himla bra! Ta bort första meningen, och lägg till ett litet avsnitt på slutet... det var i princip dessa kommentarer, och det var ju snabbt fixat!

Avhandlingen är alltså klar för att behandlas på slutseminarium. Och själv så tycker jag att den är "untouchable", liksom. Jag kunde inte göra den på annat sätt, allt är genomtänkt, känns det som! Men självklart ska jag ta till mig och värdera de kommentarer som kommer. Men det är denna väntan nu, som är så jobbig, väntan på ett datum för slutseminarium, denna väntan håller på att ta knäcken på mig. Jag har typ ont i magen varje dag. Hur ska jag kunna lära mig att hantera denna väntan?

Jag försöker med positivt tänkande. Jag tänker alltså att för varje minut som går, ju närmare kommer jag beskedet om ett slutseminarium. Men det hjälper inte mycket. Vad gör man?

Tålamod, konsten att vänta, behöver man träna sig på detta? Kan man lära sig att vänta tålmodigt istället för att vänta stressad? Kan man bli bättre på att stå ut med väntandet? Och kommer man att bli lugnare då? Är detta bara en övning i att lära sig att få bättre tålamod?

Människan har fått vänta i alla tider. Man har sått, och alltid fått vänta på skörden. Det har alltid tagit tid innan sådden har grott, växt till sig för att kunna skördas, och det är något som är naturligt. Det har alltid funnits en väntans tid när man väntar barn. Man har alltid fått vänta, på resultatet, och gjort det tålmodigt. Att leva innebär att man får lära sig konsten att vänta, eller i varje fall att härda ut. Varför har jag då så svårt att vänta nu? Är det kanske i vår kultur som den här stressen har växt fram. Det verkar inte vara så i alla kulturer att tid uppfattas på samma sätt som i vår kultur. Det verkar finnas kulturer där saker och ting får ta tid, där det är naturligt att ha tålamod. Kulturer där tid inte existerar på samma sätt, där man inte jagar tid hela tiden.

Att vänta är en längtan, en förväntan, att nå fram till ett slags avslut, en tidpunkt för att gå vidare, gå vidare mot nya utmaningar. Men hur hanterar man den här processen med väntan, för att den ska vara hanterbar?