Lättad igen!

Efter en väldigt turbulent tid så verkar lite saker och ting ha fallit någorlunda på plats. Jag har egentligen aldrig känt att det har varit så turbulent, oroligt och påfrestande med jobbet som det har varit nu under sista halvåret, med undantag för de två-tre veckor vid jul och nyår då jag skrev min avhandling förstås. Avhandlingen bara kom, som en "uppenbarelse" till mig, då jag bara helt plötsligt visste precis vad jag skulle skriva, vilken struktur den skulle ha och hur jag skulle lägga upp alltihop. En konstig, men härlig, känsla var det.

Men tiden före och efter de där dagarna då jag skrev avhandlingen... hela hösten ända sedan i början av september... och även hela februari hittills... allt krångel med jobbet, det har bara varit för mycket. Hela hösten och fram till februari var jag utan handledare i det andra avhandlingsprojektet, och jag hade ju lagt det första avhandlingsprojektet på hyllan helt och hållet. Självklart var det ju en spänd och kritisk situation att hålla på med ett avhandlingsprojekt med ett halvår till ett år kvar av finansieringen och inte ha någon att fråga om något eller diskutera något med, i alla fall kändes det så för mig. Jag hade ju precis format inriktningen efter en handledare som precis därefter avgick. Så för mig har det tagit mycket längre tid att komma dit där jag är idag eftersom jag upplever att jag har fått läsa mycket mer, speciellt metodartiklar, för att "komma rätt" i min empiriska datainsamling. Och varningsklockor ringde från flera håll, som menade att man måste ha handledare som legitimerar avhandlingen om man ska disputera. Har man ingen handledare alls så har man ju heller inte någon som kan legitimera den! Så jag ställdes inför en situation som jag bara var tvungen att göra det allra bästa jag kunde av... dvs att ta upp arbetet med den första avhandlingen! Vad annars skulle jag kunna satsa på för att vara "säker"? Jag ville ju inte gå tillbaka till mitt gamla jobb, utan avhandling, och ha slösat bort två och ett halvt år, också med en doktorandlön under tiden. Det skulle varit en personlig katastrof men inte riktigt sjysst mot familjen heller då jag medvetet har gått ner ordentligt i lön under den här tiden.

Och så i förra veckan, när jag "avslöjade" för det nya handledarteamet att jag har skrivit klart min första avhandling... de blev chockade! Personer i ledande ställning blev liksom inte glada heller, utan riktigt griniga kan man säga. Det kom mycket anklagelser, faktiskt, men jag har gott samvete så det spelar ingen roll vad de tycker eller säger. Jag har gjort jobbet helt och hållet under min lediga tid, det är inget snack om något annat! Vi får se hur det går nu... har inte hört av dem på en och en halv vecka. Hoppas det har fått sjunka in hos dem, och att de "kommer över" det och tar sitt förnuft till fånga.

Den sista månaden har det varit lite nervöst också för att jag har väntat så på att få slutseminariet bokat. Det visade sig att det inte var så lätt att få tag i någon opponent som kunde ställa upp under mars månad. Men för att jag ska ha en ärlig chans att få disputera före sommaren så måste slutseminariet hållas i mars. Så jag fick helt enkelt försöka leta opponent själv! Det lyckades faktiskt, otroligt nog! Så nu har jag en opponent som har accepterat, och som ser fram emot det! Och professorn har hela tiden varit med på vad jag har velat, vilket jag beundrar honom mycket för. Ja, han är lugn, säker, odramatisk och prestigelös, och han har varit villig att diskutera mina önskemål, och har inte gått emot mig på någon punkt. Så nu blir det slutseminarium den 19 mars. Jag är inte nervös än, och jag känner mig säker på mitt manus. Men allt eftersom tiden närmar sig, så kommer väl nervositeten ändå.

Underbara Nelly!

Här är vår schäfertik som vi har haft i snart ett halvår, Nelly. Nelly är sex år, och ska bli sju år i mars. Nelly är min följeslagare, vart jag än går så följer Nelly med, om hon bara får förstås! Barnen gillar henne skarpt också. Hon är lugn, lydig, snäll, följsam, ja, en idealhund. Så ska man ha en hund så kan man inte hitta någon bättre än Nelly!



Jag som hela tiden har sagt att vi inte ska ha hund! Men så skojade mannen i somras när pojkarna skojbusade, att vi kanske får ha en hund som håller ordning på pojkarna. Då gick pojkarna igång! De ville naturligtvis ha en hund alldeles direkt! En liten fin och gullig valp, såklart! Som skulle leka och ha roligt med dem... Jaja, de kunde ju tro det! Jag var ju helt bestämd över att vi inte skulle ha någon hund. Det är mycket passning med en hund, och det är inte bara att åka bort utan att ha någon som tar hand om hunden. Jag har ju haft tervurensehundar tidigare, även valpar, så jag vet ju hur det är. Och så var vi ju fodervärdar åt en Shetland Sheepdog för några år sedan.

Pojkarna började titta på Blocket efter hundannonser. De hittade så många hunder som de tyckte att vi skulle åka och se på. Men jag framhärdade i att vi inte skulle ha någon hund. Jag frågade dem vem som skulle sköta den, och svaret på det var ju naturligtvis att de skulle göra det. Och de fortsatte att titta på annonser... och så visade de mig annonser... De råkade fastna mest för collie, och collievalpar är ju för söta, förstås, det tycker jag också. Och jag fortsatte att säga: nej, vi ska inte ha någon hund. Pojkarna gav sig inte med det... de fortsatte att titta på annonser... och fick mig att titta på annonser... och så råkade jag vid ett tillfälle säga att: vi ska i alla fall inte ha en valp... och då var det ju kört! Ja, så blev det, inte en valp, men väl en vuxen tik. Jag började ju förstås ringa på hundar, både valpar, halvvuxna och vuxna hundar. Schäfer var det som gällde, för mig, vilket jag tyckte skulle passa bra också med tanke på barnen. Alltså en orädd och snäll hund som inte är för vek. Vi var och tittade på en halvårs gammal schäfertik, men det var inte riktigt vad vi ville ha. Jag googlade på schäferkennlar, och råkade ringa till Jonas på Glyxenborgs, utanför Trollhättan. Han berättade att han hade en sexårs avelstik som behövde ett nytt hem. Och detta var Nelly! Nelly som alltså kom hem till oss i början av september.





,

Ljusa tekakor med fiberhavregryn

I morgon ska vi göra hamburgare. De har nötfärs på Konsum denna veckan för 49 kr kilot, så då får man passa på! Jag brukar baka hamburgerbröd till hamburgarna. Vanligtvis blir det grova tekakor, men nu tänkte jag att vi skulle kunna baka ljusa tekakor för en gångs skull. Så här blev de:


Här är receptet:

500 g vattten
25 g jäst
2 msk socker
1 tsk salt
50 g smör
2,5 dl fiberhavregryn
600 g lantvetemjöl (ekologiskt, från Lögens kvarn)

Blanda ihop ingredienserna. Låt degen jäsa ca två timmar. Rulla ut degen, och dela den i tolv bitar. Platta ut varje degbit till en oval tekaka och lägg dem på plåt. Nagga dem med gaffel, eller "stappa" som alltid farmor sade, fast hon hade en riktig "stapp". Låt jäsa ca 30 minuter. Baka av i 225 grader C, i ca 10 minuter.

Nyttiga morotsrutor

Det är lika bra att hålla stilen nu, när man ändå har kommit igång! Ja, angående hälsotemat så klart! Jag hade lite morötter (köpte två enkilospåsar för 1 kr styck på ICA i början av veckan), och även en burk med lättkesella som jag behövde få slut på... så det blev lite morotsrutor!


Här är mitt recept:

4,5 dl vatten
1,5 dl lättyoghurt
2 dl lättkesella
25 g jäst
2 msk honung
1,5 tsk salt
4 dl rivna morötter (ekologiska)
2 dl grahamsmjöl (ekologiskt, från Lögens kvarn)
2 dl fint rågmjöl (ekologiskt, från Lögens kvarn)
11 dl specialvetemjöl Anniina (ekologiskt, från Lögens kvarn)

Rör ihop degen och låt den jäsa ett par timmar.
Tryck ut degen i en bakpappersklädd långpanna. Skär degen i 24 bitar. Jäs degen ca en halvtimme till. Pensla med vatten, och strö på t ex linfrö, vallmofrö och/eller grahamsmjöl eller grovt rågmjöl, eller annat som man gillar. Baka av brödet i ugnen i 20 min, på 225 grader C.

Hälsolimpa

Nu börjar det bli dags för lite variation i brödbaket, och kanske också dags för en hälsolimpa. Så här blev resultatet:


Jag hade lite naturell lättyoghurt och hasselnötter som jag behövde göra slut på, så detta receptet passade bra:

5 dl dinkelmjöl (spelt)
2 dl havregryn
1 dl hackade hasselnötter
1 dl linfrön
2 tsk bikarbonat
4 dl naturell lättyoghurt
2 msk honung
1 rivet äpple

Blanda alla torra ingredienser först. Blanda sedan ner resten av ingredienserna. Häll degen i en brödform, och baka av i 175 gr C, i 1 timme och 20 minuter.

Detta blir ett väldigt nyttigt, gott och saftigt bröd, som till och med är svårt att sluta äta!

Olika perspektiv på kunskapsintegrering

Jag tänkte försöka mig på att översiktligt beskriva de två olika perspektiven på kunskapsintegrering som finns. Jag har ju skrivit om kunskapsintegrering i min första avhandling, och tänkte att det kunde vara intressant att reda ut de två olika perspektiven något. Jag har ett processperspektiv på kunskap i min avhandling, där alltså kunskap används, t ex till att man utför något, såsom en komplex arbetsuppgift. Och integrering innebär att man sammanför kunskap, till en helhet, som kan utvecklas och användas såsom en organisatorisk kunskap eller resurs. Kunskapsintegrering kan då relateras till individer i grupper, där individer har olika slags kunskap som behöver sammanföras, dvs integreras på ett nytt sätt, för att kunna användas på ett för en verksamhet effektivt sätt.

De två olika perspektiven på kunskapsintegrering har jag inte utrett i min avhandling. Avhandlingen består av sex artiklar, samt en kappa. Nu brukar en kappa vara på ca 50 sidor, medan min kappa omfattar 95 sidor. Orsaken till denna omfattning är att jag har försökt att analysera och diskutera helheten baserat på mina case och den teoritriangulering jag har valt, i mitt diskussionskapitel. Och för att kunna få med alla aspekter som har betydelse, på ett praktiknära sätt, har alltså diskussionen fått svälla ut. Däremot har jag inte gått in på dessa olika perspektiv på kunskapsintegrering. De perspektiv som avses är det kognitivistiska och det konstruktionistiska, vilka har utvecklats ur olika ontologiska idéer. För att förstå förutsättningar för kunskapsintegration behöver man känna till båda perspektiven eftersom de bidrar på olika sätt och kompletterar varandra.

Det kognitivistiska perspektivet tar utgångspunkt i organisation, ledning och formella strukturer för kunskapsintegrering. Det som är viktigt i detta perspektiv är att man har rätt expertis, gruppstorlekar, beroenden mellan gruppdeltagare, vilken typ av stöd, träning och utbildning som behövs, kommunikationslösningar samt ledning av grupper. Och detta ses som organisatoriska problem. Ledarskap och gruppers prestationsförmåga, tillsammans med rutiner och procedurer, är också aspekter som ses som viktiga i detta perspektiv. Kunskapen ses som mer explicit. Knowledge management, eller kunskapsstyrning, ses som ett medel för att kunna förena informationsteknologi, organisationsstruktur och personalhantering för att personalen ska dela med sig av sin kunskap. Carliles (2004) olika typer av hinder för kunskapsintegrering bygger på detta perspektiv. Att samla individer i en grupp innebär att man ser individerna som ett kunskapssystem. Man sammanför olika kunskapskällor till en samverkande enhet. Individer sammanförs då så att de bildar en helhet för kunskapshantering, vilket kallas ett transaktionsminne (transactive memory). Individerna fungerar då som varandras minnen, som en extern databas sammansatt av olika kunskapsdelar som man gemensamt har tillgång till. Man betrakat gruppen som ett kollektiv, med en kollektiv förmåga. "Transactive memory systems" kan därmed härledas ur detta perspektiv.

Det konstruktivistiska perspektivet ser kunskapsintegrering som mer mångtydig, distribuerad, oöverblickbar och att tolkande av situationer och företeelser blir viktiga. Kunskapsprocesser är beroende av deltagarna och deras engagemang samt deras vilja att ställa sina kunskaper till förfogande. Kunskapsintensiva miljöer handlar inte bara om en resurs- eller ledningsfråga, utan handlar också om hur de inblandade deltagarna upplever och konstruerar sin situation. Detta perspektiv skulle på så sätt kunna härledas till t ex Schön (1983) och Blackler (1995). Processer med kunskapsintegrering karaktäriseras av osäkerhet, där det finns missförstånd och motsägelser, vilket kräver ett ständigt lärande. Kunskapen ses som nära kopplad till individen, hur den upplevs och hur individer interagerar, samt att den är nära kopplad till en specifik situation. Ständiga problem kräver att deltagarna prövar antaganden, utmanar varandras idéer och diskuterar olika uppfattningar, åsikter och perspektiv. Legitimitet och auktoritet är aspekter som påverkar möjligheten till kunskapsintegrering. Integreringen av kunskap kan ses som ett lärande. I lärandet ingår frågeställningar såsom hur vi lär oss och när är vi beredda att lära oss, och är därför fokuserat på aspekter som berör individers beteenden och värderingar.

Om detta och mycket mer går det att läsa i t ex Runsten, P, 2011, Kollektiv förmåga, Doktorsavhandling, Stockholm School of Economics, som är en avhandling om grupper och kunskapsintegration.

En lååååång väntan...

Tänk att det kan vara så påfrestande att bara vänta... att vänta innebär ju att man inte gör någonting, och att inte göra någonting borde ju inte vara jobbigt! Undrar om någon har skrivit en avhandling om att vänta, om vad det innebär, och hur det påverkar. Men väntar, det är just vad jag gör nu, och det har jag gjort i snart två veckor.

Jag fick positiv respons på min avhandling från professorn! Himla bra! Ta bort första meningen, och lägg till ett litet avsnitt på slutet... det var i princip dessa kommentarer, och det var ju snabbt fixat!

Avhandlingen är alltså klar för att behandlas på slutseminarium. Och själv så tycker jag att den är "untouchable", liksom. Jag kunde inte göra den på annat sätt, allt är genomtänkt, känns det som! Men självklart ska jag ta till mig och värdera de kommentarer som kommer. Men det är denna väntan nu, som är så jobbig, väntan på ett datum för slutseminarium, denna väntan håller på att ta knäcken på mig. Jag har typ ont i magen varje dag. Hur ska jag kunna lära mig att hantera denna väntan?

Jag försöker med positivt tänkande. Jag tänker alltså att för varje minut som går, ju närmare kommer jag beskedet om ett slutseminarium. Men det hjälper inte mycket. Vad gör man?

Tålamod, konsten att vänta, behöver man träna sig på detta? Kan man lära sig att vänta tålmodigt istället för att vänta stressad? Kan man bli bättre på att stå ut med väntandet? Och kommer man att bli lugnare då? Är detta bara en övning i att lära sig att få bättre tålamod?

Människan har fått vänta i alla tider. Man har sått, och alltid fått vänta på skörden. Det har alltid tagit tid innan sådden har grott, växt till sig för att kunna skördas, och det är något som är naturligt. Det har alltid funnits en väntans tid när man väntar barn. Man har alltid fått vänta, på resultatet, och gjort det tålmodigt. Att leva innebär att man får lära sig konsten att vänta, eller i varje fall att härda ut. Varför har jag då så svårt att vänta nu? Är det kanske i vår kultur som den här stressen har växt fram. Det verkar inte vara så i alla kulturer att tid uppfattas på samma sätt som i vår kultur. Det verkar finnas kulturer där saker och ting får ta tid, där det är naturligt att ha tålamod. Kulturer där tid inte existerar på samma sätt, där man inte jagar tid hela tiden.

Att vänta är en längtan, en förväntan, att nå fram till ett slags avslut, en tidpunkt för att gå vidare, gå vidare mot nya utmaningar. Men hur hanterar man den här processen med väntan, för att den ska vara hanterbar?

Dans på distans

Avhandlingskappan är klar sedan ett par dagar, och nu är det folkdans som gäller!

Puls, tid och samdansning är begrepp som är viktiga när det gäller dans. Och det har vi tränat på hela dagen. Det är en känd fiolspelare som heter Patrik Andersson som spelar fiol när vi dansar och danspedagogen heter Anna Öberg. Vi ska träffas ca 25 deltagare i Malung tre gånger under våren, och detta är den första gången. Kul det här med dynamiken i dansen, och speciellt det här med "tid", att låta dansen få ta tid, att den är lugn oavsett tempo, det tycker jag är viktigt i all dans. Så tanken med den här folkdansen för min del är att kunna utveckla dansen i sin helhet mer, alltså att den kan ge en utveckling även till när man dansar swingdanser. Här på bilden kan ni se Anna och Patrik i full aktion.



Och så har jag inte kunnat låta bli att läsa, artiklar förstås! Läser just nu en artikel från Academy of Management Review, av Corley och Gioia, från 2011. Artikeln handlar om att skapa teori, där de menar att två dimensioner är viktiga; originality och utility. Originality kan anges som antingen en mer inkrementell utvecklad förståelse eller också som en uppenbarelsebaserad utveckling av förståelse. Dimensionen av utility anger en mer praktisk användning, i motsats till en mer vetenskaplig användning.

I morgon blir det mer dans, då ska vi träna mer på kroppsuppfattning, rörelsekvalitet och frasering, med mera.

Bakning och läsning

Lunchpausen bestod av att sätta en deg på sirapslimpor idag! Självklart använde jag receptet som jag har skrivit här på bloggen tidigare. Jag har bara bakat det "vanliga" brödet ett tag nu, dvs receptet här på bloggen som heter "enklaste brödbullarna". Fast jag har dubblat receptet och bakat ut till två limpor. Jag tänkte att nu ska pojkarna få något annat bröd till frukost några dagar. Så nu får degen jäsa några timmar, och så kanske jag bara får vika den några gånger under tiden. Det får bli att baka av det i ugnen senare ikväll, efter ett föräldramöte.

Så här ser de bröden ut som jag brukar baka!



Annars jobbar jag på med min andra avhandling. Har redigerat en del i mitt metodkapitel, skrivit till ett avsnitt i mitt teorikapitel. Och kom också på igår kväll att jag kanske skulle kunna lägga till i metodkapitlet att jag också använder mig delvis av ett kritiskt forskningsperspektiv, eftersom jag planerar ett "fynd", dvs jag planerar en utvidgning av de "items" jämfört med vad forskare brukar ha med när de gör liknande undersökningar. Och jag tycker att jag har byggt upp en stark argumentation för att införa dessa nya "items". Jag fick lite inspiration till att använda ett kritiskt forskningsperspektiv när jag läste Dumay, J, C, (2009) igår kväll när jag hade lagt mig. Och det är ju MIN forskning det här, så bara jag har min argumenation klar så ska det väl inte vara några problem.

Jag jobbar parallellt med att ta fram en grund för min à priori-modell också. Personen som högskolan inte tillät vara min handledare, gav mig rådet att göra en sådan modell, och det låter vettigt. Tänk om jag ändå hade kunnat få honom som handledare... då hade det gått som smort! Ja, dessa konflikter, vid denna högskola, tänk vilka konsekvenser de får!

Fast jag måste komma igång med sökningar efter mina "items" nu. Jag har ungefär två veckor på mig av min återstående tjänstledighet. Och jag vill ha kommit en bit på väg i denna datainsamling. Det är bara det att jag inte riktigt vet hur jag ska avgränsa bland de börsnoterade bolagen. Kanske jag ska avgränsa branschvis, men vilka branscher ska ingå, och vilka ska inte ingå? Jag har en träff angående mina forskarstudier med några forskare vid högskolan i februari. Vi får se om de kan komma med råd och insikter om detta.

Stor lättnad!

Avhandlingsmanuset är inskickat till professorn sedan några dagar! Och allt är under kontroll! Bättre kan det inte vara! Återstår bara att höra professorns åsikter om mitt manus... så lite orolig kan man allt vara... Jag har hållt min tidplan från och med den 16 december och det är jag mycket glad för! Nu kan jag ägna resten av min tjänstledighet åt min andra avhandling. Och ingen kan klandra mig för att ha arbetat med den första avhandlingen när jag har haft någon annan finansiering. Tiden som jag lagt på den första avhandlingen har jag helt och hållet finansierat själv! Så det så!!

Men, hur som helst, nu är jag igång med min andra avhandling. Försöker läsa på angående "content analysis", som ofta används när man ska undersöka disclosure i företagens årsredovisningar. De där två handledarna som avgick... tja, huvudhandledaren hade över huvud taget inga åsikter, inte om mitt avhandlingsområde i alla fall. Men den andre som avgick, han var ju duktig inom området, så det var synd att han avgick. Tråkigt att jag blev "inlurad" på den huvudhandledaren p g a politiska orsaker... men så är det. De var mina handledare under två till tre månader. Jag ska inte orda mer om det nu, det är historia.

Nu är det "content analysis" som gäller. Jag har en lista med "items" som jag ska undersöka huruvida de förekommer i årsredovisningarna. Just nu är dessa "items" uppdelade i tre olika kategorier, men jag har inte bestämt mig för om jag ska dela upp dem i fler, och i så fall hur jag skulle kunna kategorisera dem. Man skulle kunna dela upp dem i subkategorier också, men jag får tänka vidare på detta. Man kan notera "presence/abscence" och man kan också räkna "occurencies" av varje "item". Noterar man om ett item är "present/abscent" i en årsredovisning får man ju inte så mycket information egentligen. Man kan se hur begreppsanvändningen varierar möjligen mellan olika företag, mellan olika år, och kanske mellan olika branscher. Och det var detta som den förre handledaren gav direktiv om, endast dessa data skulle jag samla in och inget annat. Fast ett företag som skriver ett "item" en gång i sin årsredovisning ger "presence", alltså samma resultat som ett företag som kanske kan skriva om samma "item" 50 gånger. Men jag tycker att jag vill ha ut mer information från årsredovisningarna, så jag vill räkna "occurencies" också. Alltså räkna hur många gånger ett "item" förekommer i varje årsredovisning för att se hur stor vikt företaget lägger på ett specifikt "item". Så jag har bestämt mig för att räkna "occurencies" för varje "item". Det tar längre tid, visst, men jag får ut mer information från min empiriska datainsamling. Både Beattie och Thomsen (2007), Abhayawansa (2011) samt Steenkamp och Northcott (2007) diskuterar detta problem.

Det finns fler överväganden att göra. Man kan räkna förekomster för ett "item" med elektroniska hjälpmedel. Men vad säger bara ett antal av ett specifikt "item"? Man vet ju inte alls i vilket sammanhang som bolaget skriver om det, om det är relevant över huvud taget. Därför har jag bestämt mig för att undersöka i vilken kontext som mina "items" finns i. Därför måste jag analysera också i vilket sammanhang varje begrepp förekommer, jag måste alltså läsa t ex en del av en mening, eller ett tema. En mening kan också innehålla flera "items", och då tänkte jag att jag skulle räkna alla som förekommer, och undersöka det sammanhang som varje "item" förekommer i. Man kan säga att jag undersöker huruvida dessa "items" finns, relaterat till "information units".

När jag undersöker den kontext där varje "item" återfinns så undersöker jag om detta är
1) "discursive", alltså om det är en text i ett sammanhang, om det är
2) "numerical", alltså om det är numeriskt men inte monetärt, om det är
3) "monetary", alltså monetärt, eller om det är
4) "visual", dvs om ett "item" är grafiskt.

Jag ska också undersöka varje "item" huruvida de är tidsrelaterade, dvs om de är
1) framåtsyftande
2) bakåtsyftande, eller
3) neutrala

Dessutom ska jag undersöka vilken "ton" man använder i sammanhanget för varje "item" som förekommer, dvs huvudvida de anges i ett sammanhang som är
1) positivt,
2) negativt, eller
3) neutralt

Yes, det var en del att hålla koll på det. Och det blir personliga bedömningar utifrån varje förekomst av varje "item". Men jag följer egentligen Abhayawansa (2011) i detta upplägg. Jag har skickat efter hans "coding instrument" vilket han skrev i sin artikel att man kunde göra. Det dröjde inte många dagar innan jag fick det på mail. Han har förklarat varje "item" ingående, han ger exempel på sammanhang, och man ser precis hur han har gjort. Det är annars ganska ovanligt att detaljerna i dessa "content analysis"-undersökningar redovisas så noggrant. Oftast vet man inte alls egentligen hur de har gjort sina bedömningar, och det blir ju då också svårt att göra jämförelser mellan olika undersökningar.

Jag måste försöka skriva ihop en tentativ à priori modell också. En modell som talar om vad jag förväntar mig att hitta. Jag tänkte att jag ska försöka tänka utifrån en idealsituation. Alltså vad företagen i en ideal situation kan tänka sig att visa i sina årsredovisningar, och likaså tänka utifrån idealsituationer när jag försöker hitta samband.

Så skriva om en del i mitt metodkapitel, samt skriva ett tentativt à priori-kapitel blir nästa aktiviteter för min andra avhandling. Och så förstås söka "items" i mina nerladdade pdf-årsredovisningar. Jag har laddat ner alla årsredovisningar från alla börsnoterade bolag på "large cap", och en del på "mid cap". Den stora frågan är hur många företag jag behöver ta med i min empiriska datainsamling. För det tar ganska lång tid att samla in de data som jag har planerat för. Jag använder ju förstås sökverktyget i Acrobat Reader, men det blir ju ändå så att jag måste analysera sammanhanget där varje "item" förekommer. Jag har börjat datainsamlingen, och jag får se hur många det blir efter ett tag, bedömningen angående antalet får väl göras senare. Jag kanske hinner med ett företag per dag, för jag analyserar årsredovisningar för åren 2005 till 2010, dvs sex årsredovisningar från varje bolag. Jag har ju ingen handledare direkt att fråga... så jag får göra mina egna överväganden. Även om jag gärna skulle vilja samla in data från alla börsens ca 260 bolag så är detta kanske omöjligt p g a all den tid det skulle ta. Man måste ju vara noggrann också.

Sedan ska analysen göras... men... det får bli en senare utmaning!!

Tänkarnätter och skrivardagar

Det har varit ett par intensiva veckor nu! Som om jag vore i ett glädjerus!

Ni förstår, det är bara så mycket som har fallit på plats, utan att jag har hunnit reflektera. Jag blev lite smått chockad när min handledare tyckte precis i början av december, att nu får vi snart ta ett möte med professorn. Jag kände att det ju inte hade hänt någonting på ett och ett halvt år, och jag arbetar ju heller inte aktivt med avhandlingen eftersom jag inte har någon finansiering för att göra det. Jag började med att ta fram min studieplan som upprättades för närmare två år sedan, ett tag efter licen var klar, och jo, faktiskt, det hade ändå hänt en hel del. Artiklar som då var skrivna och inskickade till konferenser och tidskrifter har liksom bara fallit väl ut, och har publicerats. Och jag har inte reflekterat eftersom jag varit helt inne i ett annat forskningsprojekt. Jag fick ju för två år sedan erbjudandet att bli doktorand, med finansiering på två år, för ett annat forskningsprojekt! Perfekt att kunna bli doktorand tyckte jag då, och äntligen kunna få finansiering under tiden! Att jag sedan har varit tjänstledig 25 % för att "dryga ut" tiden, är en annan sak.

I alla fall så vande jag mig vid tanken att ändå träffa professorn. Och jag kunde ju heller inte säga nej till min handledare som alltid är sjysst och ställer upp på bästa sätt! Det kunde väl inte vara till någon nackdel i alla fall, att träffa professorn. Så blev det som det blev! Jag träffade min handledare några dagar före jul igen, i ett annat ärende, och då hade jag själva "tänket" till avhandlingen färdigt. Jag hade haft en tänkarnatt, och avhandlingen blev plötsligt glasklar! Min handledare lyssnade, och sade: kanon! Jag lovade att jag skulle bli preliminärt klar med avhandlingen på två veckor, och de två veckorna har precis gått nu, två veckors skrivardagar och några tänkarnätter, mitt uppe i jul- och nyårshelger. Och den preliminära första versionen av avhandlingskappan skickades till handledaren igår kväll, 75 sidor.

Varför håller jag på med detta nu då? När jag inte har någon finansiering för det. Jo, saken är den att jag tagit tjänstledigt halva december, och hela januari från mitt ordinarie forskningsprojekt, alltså det andra projektet. Och varför har jag gjort det? Jo, för att jag inte kan vara säker på att min arbetsgivare alls kan skapa de förutsättningar som behövs för att jag ska kunna disputera. Inte så lite frustrerande! Vad är det som krävs då? Som jag har uppfattat det hittills, så kan en högskola eller universitet inte bara låta en doktorand disputera bara sådär, även om doktoranden har en färdig avhandling. Utan det måste finnas en legitimitet för avhandlingen, att den legitimeras genom handledare som är etablerade i den svenska forskarvärlden, och inom ämnet. Och när jag inte har någon/några handledare, vad händer då? Inte vet jag, och det verkar högst osäkert! Ingen kan svara något konkret på detta!

Jag hade en huvudhandledare, från ett närbesläktat område, fram till och med mitt RP-seminarium och det fungerade jättebra. Därefter tyckte hon att hon inte hade den legitimitet och kunskap inom ämnet så att hon kunde fortsätta som huvudhandledare. Det var alltså här som problemen började, på allvar. På vägen fram till denna stund så hade jag också haft en biträdande handledare, som inte var docent, men som alltså var inom mitt område. Problemet med honom var att han hade så mycket problem, både hemma och på jobbet, så att jag fick fungera som kurator de gånger vi träffades. Så vi diskuterade egentligen aldrig inriktningen och ämnet för min avhandling! Allt blev ställt på sin spets när jag skickade ett utkast för mitt RP till honom, då han hela tiden sköt upp tider för möte. Sedan tror jag att konflikter på arbetsplatsen och annat gjorde så att han slutade, under hösten 2010. Det blev alltså inget möte för att diskutera mitt RP-utkast. Men det var ju ingen större förlust för mig i alla fall.

Mitt RP-seminarium hölls i april 2011. Därefter skulle jag alltså få nya handledare. Jag visste en person som jag gärna ville ha som handledare, och framförde mitt önskemål. Arbetsgivaren framförde ytterligare en person som tilltänkt huvudhandledare, av intern-politiska skäl vid högskolan. Jag visste ju om många samarbetsproblem kring denna person, så jag tackade först nej. Men jag blev strax därefter övertalad av min första huvudhandledare att acceptera av politiska skäl. Ni vet, en person som beter sig på ett översittaraktigt sätt mot alla som inte står över henne själv i den akademiska hierarkin, hur kan väl det gå? En person som andra öppet kallar för psykfall? Och som utstrålar ett stort mått av nervositet! Och mig drog hon in på sitt rum och sade att hon skulle vara min handledare, varpå hon försökte smickra in sig genom att vara intresserad av mina barn! Inte ett ord om mitt avhandlingsområde alls! Jättekonstigt!

Jag vill inte vara den som bråkar eller lägger krokben för någon i första taget, så jag accepterade ändå denna handledare, av politiska skäl. Så jag gick in i detta samarbete med inställningen att det skulle bli bra. Jag fick också den andra handledaren som jag ville ha, som biträdande. I slutet av maj hade vi tre ett första möte. Inriktningen stakades ut, vilket resulterade i en liten ändring av inriktning jämfört med förslaget i mitt RP. Men det kändes som om det bara var läge för att acceptera det, utifrån vad handledarna gav direktiv om. Fast denne huvudhandledare alltså, redan vid första mötet verkade hon helt inkompetent! Det var bara biträdande handledare som hade något att komma med, som kunde området. Jag började därefter skriva på min introduktion och började dra upp riktlinjerna för den empiriska datainsamlingen. Jag hade mailkontakt med handledarna i juni. Och så kom semestern. Kontakt med handledarna i augusti igen, via mail. Och fick stämt av grunden för den empiriska datainsamlingen. Det var denna jag började med under semestern, och som jag fortsatte med också efter semestern. Ganska mycket jobb var det med att försöka samla in alla årsredovisningar elektroniskt, från webben, från alla börsnoterade bolag. Men handledningen fungerade i alla fall under juni och augusti, och det var ju bra!

Men, i början av september började problemen. Huvudhandledaren tyckte vid ett Skype-möte att jag hade åstadkommit alldeles för lite. Ett seminarium som min finansiär bjöd in till i mitten av september (och som egentligen är obligatoriskt) avrådde hon mig från att delta i, eftersom "du har ju ändå inget att presentera". Hon klandrade mig för att jag hade tagit semester, och för att jag inte jobbade tolv timmar om dagen. Hon undrade varför jag inte läste någon metodbok för hur man skriver avhandlingar. Hon talade om att en introduktion skulle vara på 30 sidor, och det jag hade det räckte inte långt. Jag fick också veta att jag bara fick skicka färdiga kapitel till handledarna. Detta var alltså i början av september, och efter detta avstannade kommunikationen kan man säga. Jag skickade mail med frågor till handledarna, frågor som var viktiga för mig för att mer detaljerat bestämma inriktning för den empiriska datainsamlingen, men jag fick inga svar. Båda handledarna avgick sedan formellt, i mitten av oktober. De skyllde på kommunikationen, men jag förstod aldrig vad problemet var. Kanske de hade helt andra förväntningar på mig.

Min arbetsgivare bad mig att via min finansiär söka handledare som kunde vara lämpliga. Och det försökte jag göra. Olika namn lade jag fram för dem, men någon gång i slutet av november eller början av december förklarade chefen i ett mail att man skulle ta det första steget i den formella processen med att tillsätta handledare, om jag inte hade förstått det. Javisst, det lät ju bra! Men ingenting har hänt! Det ena namnet, det som jag helst ville ha baserat på personens kompetensområde, gick inte att anlita som handledare eftersom han precis hade anlitat facket för att få ut sin lön!

Ja, det är en besynnerlig politik! Med tvära kastvindar! Tänk vad utsatt man ändå är som doktorand!

Vi får se vad som händer... min stora lycka är att jag har mitt första forskningsprojekt att jobba med just nu, som verkar kunna gå att ro i hamn under våren, även om jag kanske är alltför optimistisk nu. Även om jag inte har någon lön alls heller. Samtidigt som min arbetsgivare förväntar sig att jag jobbar med det andra forskningsprojektet trots att jag är tjänstledig! Det är inte alltid så enkelt att vara doktorand! Den första huvudhandledaren för det andra projektet ansåg bestämt att jag skulle avregistrera mig från forskarstudierna för det första projektet, i det ämne jag alltså licade i! Tur att jag inte hade någon tanke på att göra det! För nu ska vi träffa professorn den 24 januari.

Känns som om det är ett kritiskt läge nu, eller?!