Olika perspektiv på kunskapsintegrering

Jag tänkte försöka mig på att översiktligt beskriva de två olika perspektiven på kunskapsintegrering som finns. Jag har ju skrivit om kunskapsintegrering i min första avhandling, och tänkte att det kunde vara intressant att reda ut de två olika perspektiven något. Jag har ett processperspektiv på kunskap i min avhandling, där alltså kunskap används, t ex till att man utför något, såsom en komplex arbetsuppgift. Och integrering innebär att man sammanför kunskap, till en helhet, som kan utvecklas och användas såsom en organisatorisk kunskap eller resurs. Kunskapsintegrering kan då relateras till individer i grupper, där individer har olika slags kunskap som behöver sammanföras, dvs integreras på ett nytt sätt, för att kunna användas på ett för en verksamhet effektivt sätt.

De två olika perspektiven på kunskapsintegrering har jag inte utrett i min avhandling. Avhandlingen består av sex artiklar, samt en kappa. Nu brukar en kappa vara på ca 50 sidor, medan min kappa omfattar 95 sidor. Orsaken till denna omfattning är att jag har försökt att analysera och diskutera helheten baserat på mina case och den teoritriangulering jag har valt, i mitt diskussionskapitel. Och för att kunna få med alla aspekter som har betydelse, på ett praktiknära sätt, har alltså diskussionen fått svälla ut. Däremot har jag inte gått in på dessa olika perspektiv på kunskapsintegrering. De perspektiv som avses är det kognitivistiska och det konstruktionistiska, vilka har utvecklats ur olika ontologiska idéer. För att förstå förutsättningar för kunskapsintegration behöver man känna till båda perspektiven eftersom de bidrar på olika sätt och kompletterar varandra.

Det kognitivistiska perspektivet tar utgångspunkt i organisation, ledning och formella strukturer för kunskapsintegrering. Det som är viktigt i detta perspektiv är att man har rätt expertis, gruppstorlekar, beroenden mellan gruppdeltagare, vilken typ av stöd, träning och utbildning som behövs, kommunikationslösningar samt ledning av grupper. Och detta ses som organisatoriska problem. Ledarskap och gruppers prestationsförmåga, tillsammans med rutiner och procedurer, är också aspekter som ses som viktiga i detta perspektiv. Kunskapen ses som mer explicit. Knowledge management, eller kunskapsstyrning, ses som ett medel för att kunna förena informationsteknologi, organisationsstruktur och personalhantering för att personalen ska dela med sig av sin kunskap. Carliles (2004) olika typer av hinder för kunskapsintegrering bygger på detta perspektiv. Att samla individer i en grupp innebär att man ser individerna som ett kunskapssystem. Man sammanför olika kunskapskällor till en samverkande enhet. Individer sammanförs då så att de bildar en helhet för kunskapshantering, vilket kallas ett transaktionsminne (transactive memory). Individerna fungerar då som varandras minnen, som en extern databas sammansatt av olika kunskapsdelar som man gemensamt har tillgång till. Man betrakat gruppen som ett kollektiv, med en kollektiv förmåga. "Transactive memory systems" kan därmed härledas ur detta perspektiv.

Det konstruktivistiska perspektivet ser kunskapsintegrering som mer mångtydig, distribuerad, oöverblickbar och att tolkande av situationer och företeelser blir viktiga. Kunskapsprocesser är beroende av deltagarna och deras engagemang samt deras vilja att ställa sina kunskaper till förfogande. Kunskapsintensiva miljöer handlar inte bara om en resurs- eller ledningsfråga, utan handlar också om hur de inblandade deltagarna upplever och konstruerar sin situation. Detta perspektiv skulle på så sätt kunna härledas till t ex Schön (1983) och Blackler (1995). Processer med kunskapsintegrering karaktäriseras av osäkerhet, där det finns missförstånd och motsägelser, vilket kräver ett ständigt lärande. Kunskapen ses som nära kopplad till individen, hur den upplevs och hur individer interagerar, samt att den är nära kopplad till en specifik situation. Ständiga problem kräver att deltagarna prövar antaganden, utmanar varandras idéer och diskuterar olika uppfattningar, åsikter och perspektiv. Legitimitet och auktoritet är aspekter som påverkar möjligheten till kunskapsintegrering. Integreringen av kunskap kan ses som ett lärande. I lärandet ingår frågeställningar såsom hur vi lär oss och när är vi beredda att lära oss, och är därför fokuserat på aspekter som berör individers beteenden och värderingar.

Om detta och mycket mer går det att läsa i t ex Runsten, P, 2011, Kollektiv förmåga, Doktorsavhandling, Stockholm School of Economics, som är en avhandling om grupper och kunskapsintegration.